Granbarkborren, Ips typographus, är den mest destruktiva skadeinsekten för svensk barrskog och orsakar årligen stora ekonomiska förluster för landets skogsägare. Granbarkborren kan endast föröka sig i döda träd. För att döda ett stående friskt träd kan de med feromoner signalera till andra granbarkborrar att tillsammans inleda en massattack. Granbarkborren är även beroende av blånadssvampar för att kunna slå ut friska träd. Med dessa blånadssvampar kombinerat med en massattack kan granbarkborren döda trädet inom några veckor.

Med hjälp av såg- och borrprover studerades åldern på 41 granar och en tall i Siggaboda naturreservat i sydligaste Småland, med syfte att undersöka granens etablering och döende på lokalen. Vidare har reservatet delats in i tre områden för att undersöka om några geografiska skillnader i granarnas etablerings- och dödsår förekommer. Analysarbetet utfördes på Nationella laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologi vid Lunds universitet. På lokalen har tidigare bland annat en pollenanalys utförts (Björkman & Bradshaw 1996) samt en kombinerad pollenanalytisk och dendrokronologisk studie (Hannon et al. 2010).

Stormskador under 2007 och efterföljande varma somrar skapade gynnsamma förhållanden för skogsskadeinsekter. Till följd av detta införde Skogsstyrelsen ett bekämpningsområde mot granbarkborre inom delar av Jämtlands och Västernorrlands län. Inom bekämpningsområdet mot granbarkborre infördes nya regler gällande lagring av färskt barrvirke i skogen. Efter införandet har fältpersonal på Skogsstyrelsen observerat en ökad mängd körskador inom bekämpningsområdet. På grund av detta har behovet att undersöka dess omfattning framkommit.